San Juan del Sur – Nicaragua

Så var det dags igen. Pennan är vässad, vattenflaskan är redo, fläkten är på. Kryp upp i era soffor, sörpla i er morgonkaffet och häng med in i det ljuvliga landet Nicaragua. För kär är jag. I stränderna, i maten men framförallt i människorna det här landet bjuder på. Hur kan det vara så lätt att falla pladask för något så simpelt som en vit sandstrand och en perfekt penne-pasta?

San Juan del Sur. En liten kuststad belägen i sydvästra Nica. Här väller det av fattiga backpackers, äldre avdankade amerikaner, tyskar med strumpor i sandaler samt långhåriga surfare som samtliga har en sak gemensamt. Kärleken till att resa. Räknar gärna in mig själv i den där gruppen. Svårt att inte känna den kärleken efter ännu en vecka här borta vid Stilla Havs-kusten.

Så är det det där med att peka på specifika saker också. Jag skulle kunna nöja mig med att säga att vi har solat enorma mängder, läst massa böcker, tryckt i oss mängder av god mat och sett solnedgångar dagarna i ända. Men vi plockar ut ett par godbitar istället. Så ni kan leva er in, eller i brist på ett målande bildspråk åtminstone få en något klarare bild av hur våra dagar ser ut här borta i Centralamerika.

Vi inleder på taket av en vit pickup. Varför just på taket kan man ju undra. Men det där är inga konstigheter här borta. Vi hade bokat in oss på en taxi-färd till en annan strand drygt 20 minuter bort. Först var det bara vi sex, men sen blev det sju, blev åtta, blev nio som tillslut blev sitta på taket. Jag passade på och roffade åt mig platsen. Inte alltid man får chans att blåsa fram på vägarna PÅ en bil. Blev något nervös när vi mötte en polisbil, men polisen vinkade glatt på oss så det var bara att glida vidare. Ganska långt ifrån när man bokar en taxi hemma i Sverige.

Stranden då? Jo den hade ett namn som jag redan glömt. Men fin var den, som det mesta här. Lite roligt ändå att man korsar en halv kontinent och ändå är det första jag gör direkt vid ankomst att slänga mig i vattnet sen upp till en solstol och läsa en bok i några timmar. Hade kunnat vara kvar vid första stranden i Mexiko utan att dagarna hade påverkats för mycket. Vid just själva solandet alltså. Hann även med en långpromenad längs vattnet så långt det gick innan solen gick ner.

En typisk dag i San Juan del Sur då? Vaknar till liv vid klockan 7 och smyger försiktigt ur rummet. Inleder med att kolla mobilen i en skön gungstol utanför rummet. Jon Olssons vlogg är en drömstart på dagen. Efter runt 1,5 timma börjar det röra sig innanför gardinerna och fem sömndruckna har trillat ur sina sängar. Gemensam frukost på hotellet, ”desayuno typical, sin queso sin banana y jugo di naranja” har jag beställt varenda morgon på min felfria (hmpf) spanska. Det är typ ris och bönor med äggröra, och ett vitt bröd med lite avokado vid sidan av. Samt ett glas apelsinjuice. Kanon.

Sen är det insmorning som gäller. Solskydd varje dag annars är man en tomat vid skymning. Sen drar vi ner till stranden. Alla sprider ut sig lite här och var. Någon föredrar solstol framför sanden, en annan fotbollsbaren och en tredje lite glassätande samt kika i butiker. Eller snarare så gör alla allt det där men i olika mängder och i olika ordning. Jag vandrar mest runt med näsan i någon bok. Denna veckan har jag läst 438 dagar, den om Schybbie och Persson. De två svenska journalisterna som fick tillbringa över ett år i etiopiskt fängelse på felaktiga grunder. Riktigt intressant och bra bok. Blir lite sugen på att jobba frilans. Fota lite. Skriva lite. Sitta i lite fängelse. Bli beskjuten. Hmm..

Sen badar vi med, i enorma mängder. Man klarar ungefär 15 minuter i solen innan det brister och man panikspringer fullt vrålande rakt ner i det kylande havet. Efter det dricker vi smoothies. Med extra allt. Helst en i vardera hand. Apelsiner, bananer, passionsfrukter, ananas, choklad, Oreo-kakor, yoghurt, mjölk, proteinpulver, kiwi, melon. Ner i en mixer och ner i min hals. Mest hela tiden. Livets gåva i ett glas.

Efter en slitsam förmiddag (eh) så är det såklart dags för lunch. Måste ju få i sig energi, eller? Favoritstället här heter Dale Pues. Om jag någon gång får reda på att någon jag känner åker hit utan att äta där så kommer jag säga upp bekantskapen. Typ. Maken till god mat, samt bra service för det priset har jag aldrig varit med om. Skulle vara Statoil-korven hemma isåfall men det är knappt alltså. Hann med att käka där sex gånger. Gudomlig pasta till lunch, grym kyckling och potatismos (det du mamma, jag har lärt mig) till middag. Idag när jag kom in sista gången började servitören skratta hejdlöst. Efter lunchen (pesto i mitt hjärta) bjöd han mig på en glass som tack för att jag på egen hand bidragit till halva hans månadslön. (Kan vara en överdrift.)

Efter lunch tappar vi lite av manskapet. Några gömmer sig i skuggan, någon tar det lite lugnt på rummet, ja alla har sin grej för att få tiden att gå. Jag och Albin hann med ett legendariskt gympass en eftermiddag. Tror träningsvärken kommer sitta i tills påsk. Det är köttiga gymlokaler här borta. Här kan du glömma allt vad svenska gym-bubblan bjuder på. Här är det lyfta bröte som gäller. Till vrålhög musik och skriksvettandes latinos. Elen går lite då och då och det enda som skiljer gymmet i det estetiska från ett skrotupplag är att det finns ett par upphängda idol-bilder på någon tung bodybuilder med några sprutor för mycket innanför bicepsen.

Kvällarna spenderar vi på byn. Med god mat och i varandras goda sällskap är det svårt att inte njuta varenda sekund. Sandstränder och sol i all ära, men det bästa med sommaren är ändå de ljuvliga kvällarna. En kall öl i handen och lite bra musik på diverse barer och restauranger förgyller!

Ja det var väl en typisk dag. Ganska bra helt enkelt. Just det, innan jag glömmer. Hann även med en promenad till Jesus. Vi behövde inte gå hela vägen till himmelen men det kändes bra nära. Som ni ser på två av bilderna här under så står det en enorm Jesus-staty och blickar ut över staden. Rätt så stor, och rääätt så bra utsikt där uppifrån gjorde det värt varenda svettigt steg.

Men mer än så är det egentligen inte, och så mycket mer behöver det nog inte vara att resa runt i världen. Med härligt sällskap duger nog egentligen det mesta, resten är bara en bonus. Bonusen är jag glad för, men sällskapet är jag evigt tacksam för. Puss på er gänget, ni är grymma. img_0712img_0732img_0751img_0757img_0793img_0796img_0807img_0815img_0832img_0836img_0838img_0845img_0865img_0869img_0881img_0884img_0725

Annonser

Nicaragua – Leon & Surfing Turtle Lodge

Så lider måndagen mot sitt slut i ett ljummet Nicaragua.. Sportlovsveckan är här. Längesedan man gick i skolan och hade lov, men man kan ju bli lite nostalgisk när man tänker på alla de skidläger man spenderat vecka 7. Det är inte lätt att längta bort från värme, sol och bad. Men ett par svängar med skidorna lockar ständigt.. Nåja, den tiden kommer. Nu ska vi läsa om vad jag har hittat på i Nicaragua under veckan som passerat.

Vi inleder i vanlig ordning med en bussresa. En bussresa som innehåller precis allt man förväntar sig av en bussresa i Centralamerika. Förseningar, köer, krångel och hetta. När vi bokade bussen skulle det ta runt 7 timmar. Vi landade på tretton. Äh några timmar hit eller dit.. Att passera ett par gränser drar gärna ut på tiden. Väglaget i Honduras lämnade även lite att önska.. Låt mig aldrig mer klaga på hålorna i grusvägen hemma på gården.

Men man lär sig tidigt att det bara är att slappna av. Bänd in knäskålarna mellan sätena, placera nacken på obefintligt nackstöd och skruva upp playlisten på din Spotify och njut av resan. Kul att se sig om i världen, speciellt när man kommer fram.

Fram kom vi, till supermysiga León. Vi hamnade på ett litet hostel där vi spenderade två nätter, alltså en heldag i staden. Vi hann med att dela en vinflaska på en rooftop-bar, käka slafsiga hamburgare vid en skatepark, kika på katedraler och andra kulturella ting, bland annat en massa street-art. Lyckades även klämma in lite lätt shopping, modet här följer inte riktigt det från Sverige men ett par skor fick jag ändå ner i den redan fulla väskan.

Efter León bar det ut mot kusten igen. Stadsliv i all ära, men 36 graders värme kräver sand mellan tårna och en maximal distans på 30 meter från vattenbrynet. Vi hade hört om ett boende i en nationalpark 30 minuter utanför León. Surfing Turtle Lodge. Vi hoppade av taxin i en liten by, hoppade på en liten eka som förde oss ut till ön som boendet fanns på. Där togs vi emot av häst och vagn som förde oss över ön till boendet på västsidan.

Här insåg vi att vi trivdes ganska direkt. Avslappnat boende helt avlägset från resten av världen. Två nätter fick snabbt bli tre nätter. Kolla bilderna här nedanför bara, livet. Häng på beachen, fest med allt möjligt folk på kvällarna med allt från karaoke (ljuva toner..) till limbo. Har fyra rejäla sår på fötterna, limbo kräver full dedikation! Lyckades även med att plocka hem den OTROLIGT prestigefyllda volleyboll-turnering som utspelades på stranden. Två gånger.. Tackar Ekhagen för det.

Hittade även Harry Potter and the Goblet of Fire på hostelet. 750 engelska sidor på två dagar får ändå anses som godkänt. Har en riktigt bra hängmatta (bild finnes) att tacka för den insatsen. Spelar nog ingen roll hur många gånger jag läser om de där böckerna, alltid lika trollbindande att kasta sig in i den världen.

Just det, vi fick även kika in när de släppte ut nykläckta sköldpaddor i havet. Boendet fungerade som en slags kombination av hostel och hjälpcenter för sköldpaddor. Vi bidrog tydligen till en bättre värld genom att bo där. Kul att kunna hjälpa utsatta djur samtidigt som man ligger i en hängmatta hela dagarna. Hah.

Men säg den lycka som varar, matförgiftningen slog till lördag-kväll. Pang-boom, fosterställning. Vi behöver inte gå in på detaljer, men både jag Mattias och Albin har haft bättre nätter. Även ljuvligt att vi igår (söndag) skulle ta oss 4 timmar söderut genom landet. Med tidigare bussfärder nära i minnet våndades vi innan avfärd. Men Nicaragua överraskade. AC som fungerade hela vägen, benutrymme så det räckte, paus när vi bad om det. Samt raka vägar. Tror inte det var en kurva på 25 mil. Hallelujah. Vi överlevde alltså, och idag är vi alla tillbaka i storform. Befinner oss just nu i San Juan del Sur. Turistort belägen precis vid stranden. Blir nog kanon här. Det får ni höra om i nästa inlägg om inte annat. img_0647img_0655img_0656img_0658img_0676img_0683img_0690img_0694img_0695img_0689img_0700img_0701

El Zonte – El Salvador

Hej hej hallå dagboken.. Klassisk (uttjatad) inledning, men Berts välkomstfraser slår det mesta, så är det bara.

Något annat som också slår det mesta är Esencia Nativa, vårat boende de senaste fyra nätterna. I en lugn liten by vid namn El Zonte som ligger precis vid Stilla Havs-kusten. Här har vi hängt i hängmattor, lirat pingismatcher och kikat solnedgångar. Riktigt skönt boende, ingen hets, bra personal och allmänt bra stämning.

Dagarna flyter samman lite när man hänger på samma ställe och i princip gör samma saker, men ska försöka plocka ut lite särskilda grejer. Framförallt får man ju ta upp surfbiten. Denna svåra, omöjliga, fruktansvärda och alldeles alldeles underbara sport.. Söndagmorgon ringde alarmet klockan 5.45. Mattias, Johanna, Jossan och Markus skulle på surfkurs i soluppgången. Jag hyrde mig en bräda med, men tänkte att några dagar på Bali förra året fick räcka som surfkurs för min del. Så på egen hand hoppade jag ut i de där massiva vågorna som rullar in som ett klockspel dag ut och dag in.

Det finns ett fåtal bra anledningar att ge sig upp innan klockan slår 6 på morgonen. När man ska iväg på en resa och fånga ett tidigt flyg. När det har kommit riktigt mycket puder i en ort ett antal mil från där man bor i alperna. Eller helt enkelt när man ska se en soluppgång. Solnedgångar i all ära, men dess antagonist vinner alltid. Dels för att man ofta får åtnjuta det i lugn och ro utan en massa människor runtom. Men framförallt för ljuset, det finns inget bättre. Och jag saknar aldrig min kamera mer än när ett gäng går över stranden med surfbrädor under armen i morgonens dimma.

Nåja, jag får behålla bilden på min näthinna istället. Surfen då? Jo det var som vanligt. Tumla runt i saltvatten 47 gånger och stå upp en gång. Efter lite över en timmas härjande så tog vi frukost, samlade lite krafter och vilade lite. När vi gick på igen vid klockan 11 log lyckan mot mig återigen. Lite lättare bräda, lite lättare vågor, lite lugnare i alla moment. Sen flöt det (ha) på rätt fint faktiskt. Alltså få inte upp en bild av att jag flyger fram genom vågorna som valfri australiensare, men det där vita svallet som bildas i efterdyningarna av en våg börjar behärskas bättre och bättre för var gång!

Men mör blir man, halvt förstörd närmare bestämt. Sväljer vatten, gassas i solen, pendlar med armarna som en bättre motorvev. Tur att det inte är värre än att man kan krypa tillbaka till hängmattan och köra ner näsan i ännu en bok. Idag läste jag ut resans fjärde bok, mer än en bok i veckan helt enkelt. Skönt att vara inne i det, perfekt för slöa tillfällen när man reser! Nu börjar det krisa dock, får försöka hitta någon bokhandel snart.

Idag drog vi till El Tunco. Skulle ta ut lite dollar var tanken. Förväntade oss en liten uttagsautomat vid sidan av vägen i princip. Till vår förvåning hamnade vi i en liten surfby. Mysiga små butiker, restauranger och boenden. De andra drog hem efter penga-uttaget, men jag blev fast. Köpte mig en magisk glassdrink, tre sorters glass nermixade och toppade med grädde, Oreo-bitar och ett kex. Hittade ett skönt krypin vid stranden under ett parasoll, tryckte i mig glassen och läste ut Fladdermusmannen, av Jon Nesbo. När det var klart blev det en liten promenad i byn och sen lite god mat.

Efter det tänkte jag ta mig hem mot El Zonte igen. När man ska fånga en buss här så går man helt enkelt upp till stora vägen och ställer sig. Det finns inga hållplatser, och definitivt inga tidtabeller. Så det är bara att vänta och hoppas på det bästa. Jag tänkte att jag kunde börja gå lite lätt mot våran by och hoppa på bussen när den kom. Efter 20 minuter tänkte jag att jag lika gärna kunde gå hela vägen när jag ändå gått så långt så jag viftade förbi de bussar som kom. Svårt att uppskatta avstånd när man bara åkt sträckan en gång dock. Blev i slutändan en promenad på 1h och 50 minuter. I världens tunnaste (inget skämt, det är en mm kvar av sulan) tofflor, 33 graders värme i skuggan (var sol hela tiden) och lite för lite vatten. Sen när man kom till hostelet så var självfallet Albin sugen på lite styrketräning. Dumt att inte slita ihjäl sig tänkte jag och hängde på.

I skrivande stund sitter jag nöjd och belåten efter sjunde chicken burriton på fyra dagar. Riktigt god och riktigt bra pris!!! Unnade mig även en chipspåse såhär till skrivstunden. Man sa la ha’t lite gôtt. Känns riktigt bra att vara igång igen efter mag-kollapsen i villan, och en liten förkylning på det. Hade kunnat hänga kvar här ett bra tag till, El Salvador har sjukdomar till trots verkligen varit bra. Inte ett land man bara ska åka förbi helt enkelt! Men det finns mer att se och mer att utforska så tidigt imorgon går bussen mot nästa land. Nicaragua. Bussen kommer även ta oss genom Honduras, men där blir det inget mer stopp än gränskontrollerna.. VAMOS!img_0572img_0586img_0608img_0610img_0615img_0591img_0616img_0621img_0629

 

El Salvador

Hej hopp i stugan. Två inlägg på två dagar, hybris nu.. Men var bara tvungen att dela med mig av lite tankar.

Ja, vi tog oss alltså över ännu en av Centralamerikas alla gränser igår. Det verkar bli slappare med de där gränskontrollerna ju mer söderut man tar sig. Behövde inte ens gå ur bussen i immigration. Det steg på en kontrollant och kikade lite lätt på passen bara. Slappt. Fick dock prova på en ny grej, jag och tre andra på bussen fick checka tempen. Antar att det hade något med eventuellt zika-virus att göra. Men det hela var väldigt oklart. Nåja, ingen feber så vi fick passera.

Som sagt, boendet. Vi har fått tag på en egen relativt nybyggd villa att husera i ett par nätter. Ankom något sletna igår eftermiddag efter en dryg bussresa. Visste att man kunde förvänta sig ett fint hus från bilderna vi sett innan, men när man glider in genom portar med två beväpnade vakter utanför så inser man att det är lite annan nivå. Huset ligger alltså i något slags skyddat community. Några hektar stort, med stängsel och dygnet runt vakter. Finns även anställda på området som går runt och sköter om o fixar det som behövs. Ganska skyddad verksamhet kan man säga helt enkelt. Ni behöver alltså inte oroa er för att vi drabbas av brottsligheten som tydligen härjar rätt fritt i landet.

Vad har vi gjort då? Bra fråga. Man behöver inte göra så mycket mer än att ligga i poolen, laga lite god mat (tack Thuressons) samt njuta av allt man ofta saknar som backpacker. Fungerande duschar, rena täcken och AC som håller en jämn temp till exempel.

Jag har för övrigt för första gången i mitt liv åkt på en rejäl turistmage. Behöver inte gå in på några specifika detaljer, tror ni förstår ändå. Bussresan igår var alltså en prövning utan dess like, och jag har sedan vi ankom till boendet besökt bekvämlighetsfaciliteten (skethuset) 25 gånger. Orkade iaf med en promenad på området under dagen, tog mitt första dopp någonsin i Stilla Havet. FETA vågor.

Nu ska jag vila medan resterande resenärer river huset. Vi hörs när jag återhämtat mig och får behålla lite mer än en klunk vatten i magen. Då är tanken att de där FETA vågorna ska få sig en omgång med brädan. Hur det nu kommer gå..img_0557img_0559img_0561img_0562img_0565img_0567

 

Lake Atitlan – San Pedro – Guatemala

God kväll/morgon/middag eller vad du nu har på din sida av skärmen. På denna sida av klotet är det onsdagskväll och vi har precis bytt land.

Men en sak i sänder, först får vi beta av tredje och sista stoppet i Guatemala. I söndags, strax efter att jag postade förra inlägget hoppade vi på en skumpig bussresa tre timmar västerut. Målet var sjön Atitlan som ligger insprängd mellan ett gäng berg och inaktiva vulkaner. På tal om insprängda saker så är det precis vad man är i dessa härliga bussar. Bussbyggarna här lär inte haft i åtanke att ett gäng välväxta nordbor skulle få plats med sina ben mellan sätena. Packade som sillar (minst sagt, Mattias är närmare 3 meter än 1..) studsade vi oss efterhand ner från serpentinsvängarna rakt ner i fridens land. Att säga att jag trivs i bergsmiljö är en underdrift efter ett gäng vintrar i alperna. Snöbristen till trots så ger bergen ändå mer kärlek än platta landskap alla dagar i veckan.

Vi lyckades ta en transfer till fel sida av sjön, men båt-taxi är utan tvekan en succé man inte bör missa. In i sillburken igen och denna gången studsade vi över vågorna istället för ojämna vägar. Föredrar vågorna, speciellt när man kunde ligga i fronten och suga åt sig soltimmar så det stod härliga till. Fick även en härlig (?) uppgift att agera tyngdkloss för att räta upp båtens rejäla slagsida. Kaptenen domderade med järnhand så det var bara att hänga ut över relingen och hoppas på att inte trilla i plurret.

San Pedro (yes, samma namn som första ön i Belize för er läsare med skarpt minne) levererade resans hittills kyligaste väder. Fick faktiskt dra på både långbyxor och tröja på kvällarna. Ganska skönt som omväxling mot den ständigt tryckande hettan som råder här borta. Första heldagen bjöd även på halv storm över sjön. Farligt när solen ändå är framme, man känner inte riktigt av solbrännan när det ligger en vind och kyler kroppen under solning, vilket vissa deltagare fick betala för i en lätt röd nyans över kroppen framåt kvällen. Aloe Veran gick sedan het över kropparna..

Annars flöt dagarna på utan några större bekymmer, mycket solande, strosande bland gatustånden, god mat och en fantastisk vy från boendet. Takterrass med bubbelpool snackar man inte bort i första taget. Inte i andra taget heller. Men i tredje taget kokade kroppen över lite lätt så då fick man krypa tillbaka in i skuggan för återhämtning.

Återhämtning har man snart fått nog av, så idag steg vi upp 3.45 och hoppade på en 10-timmars bussresa (återigen, sillburk) som tog oss över gränsen söderut till El Salvador. Här togs vi emot av Albins bror Gustav som är ute och reser med ett gäng vänner. Tredje gången vi stöter ihop nu faktiskt, bra häng! Denna gång slog vi till på en lyxvilla tillsammans, men det får jag berätta mer om i ett annat inlägg..img_0503img_0506img_0512img_0525img_0541img_0542

Guatemala – Antigua

BOOMCHACKALACKA. Vi är ikapp. Ja om du nu har tagit dig genom de nedanstående inläggen vill säga. Om inte annat gör det först, så du är med i svängarna.

I skrivande stund sitter jag i Antigua Guatemala. För 500 år sedan var det spanjorernas koloniala huvudstad i Centralamerika. Ett par hundra år senare drabbades staden av två rejäla jordbävningar som gjorde att man istället byggde upp den nuvarande huvudstaden Guatemala City. Men Antigua ligger kvar, på 1500-meters höjd och omgiven av tre vulkaner med toppar runt 3800 meter. Här landade vi alltså igår efter en härlig nattbuss från Flores till Guatemala City på 9 timmar. Sover aldrig särskilt bra på de där bussarna, och en läckande AC som skapade ett ständigt droppande på mitt vänstra ben underlättade inte..

Med en heldag framför oss kände vi oss sugna på äventyr. Sagt och gjort, först arbetade vi oss genom stadens marknad, vilket inte bara var lätt. Enormt utbud av varor, allt från små nötter till stora handgjorda mattor. Sen fick vi tag på en taxi och bad den köra oss så nära som möjligt till stadens norra del, där vi ställt in siktet på ett litet lagom berg vi kunde ta oss uppför.

Antigua ska vara en kall stad, höjden påverkar och på nätterna är inte temperaturen högt över 14 grader. Men när solen tränger sig fram är värmen minst sagt påtaglig. När man går/halv-klättrar 600 höjdmeter på grusgångar och mindre officiella stigar är värmen närmare 40 grader i solen. Men när man ställt in sig på att ta sig till toppen, då gör man det med. Någonting man fått från alla turer i skidåkningen. Har man börjat kan man lika gärna dra på. Nackdelen med att vandra är att man inte kan åka skidor ner sen. Vilket gör det hela något jobbigare. Men tre timmar i gassande sol gav oss en härlig vy över staden och framförallt Volcan de Agua. Alltid värt det i efterhand, och en öl för 5 kr samt en glass för 10 kr vid botten av berget var en belöning för kungar.

Sen är vi faktiskt ikapp. Igår (lördag-kväll) satt jag i fem timmar och tog tag i den här bloggen. Krångel med allt som kan krångla, mitt förra konto fungerar inte, bilderna vill inte laddas upp och datorn kärvade. Det sista, detta inlägg väntade jag med tills idag. De andra ligger fortfarande och sussar sött däruppe i rummet, men jag har fått in en fin frukost här och avnjuter lite stekta ägg och kaffe samtidigt som jag spottar ur mig detta inlägg.

Härligt att vara tillbaka, hoppas ni uppskattar det. img_0462img_0465img_0470img_0474img_0481

Guatemala – Flores

Neheeeru, här får du inte vara än. Hugg tag i Mexiko och Belize här nedanför först. Kom igen, snart ikapp.

Ja, jag pratar nog mer med mig själv än med er när jag säger snart ikapp, det har varit lite halv-krångligt det här. Först ville jag inte blogga alls för kameran var sönder, sen ville jag blogga ändå men då fungerade inte min gamla blogg. Nu fick jag först inte över någon av bilderna till datorn, och sen krånglar uppladdningen och blablabla. Nåja. Får väl ligga på så ni har något att läsa denna söndag..

Efter en vecka i Belize kände vi oss för tillfället mätta på dagar av sol o bad. Dags för nya äventyr. Sagt och gjort, båt till Belize City, på en buss västerut. Över gränsen in i nuvarande land. Guatemala. (Fick skriva om det där tre gånger innan jag insåg att landet inte hette Guacamole.)

Air-condition är ett ord man arbetar mycket med när man reser. Man vill ha det på båt, buss, boende, restaurang och i butiker. Lite bekväm är man ändå av sig.. Bussen till Guatemala var min kylande vän i ungefär 2 timmar. Sen var den en finsk sauna resterande tid. En buss i Centralamerika är byggd av plåt och plåt endast. 38 grader utanför bussen blir snabbt det dubbla på insidan. Uppskattar att celsius-talet var uppe på tresiffrigt innan jag stapplade ut ur bussen i Flores.

Men Flores visade sig från sin bästa sida. Bussen dumpade oss vid hotellet ute på en halv-ö mitt i den stora sjön som staden omger. Så borde ett första intryck alltid vara. Bara slå upp balkongdörrarna och se en stilla sjö bada i solnedgångens röda spektrum. You had me at hello..

Första dagen i Flores började innan den tidigare natten hade slutat. 04.00 steg vi upp för att ta oss till den kända nationalparken Tikal, 1,5 timmas bilfärd från Flores. En guide tog emot och visade oss runt bland den största Maya-ruinstaden som finns. Tempel efter tempel som står högt upp i skyarna. Mäktig upplevelse att trampa på den plats där Maya-civilisationen en gång blomstrade som mest. Utöver att klättra bland ruinerna fick vi även höra om mycket av all den historia som finns hos Maya-folket. Superduktig och härlig guide. Fick även syn på ett par apor som slungade sig runt uppe bland lianerna i de hundratals år gamla träden.

Annars bjöd Flores på lite av det vanliga, lite strosande i butiker, hittade en retro-träningsjacka i en second-hand för 20 kr. Kan man aldrig få för mycket av. Käkade en sanslöst god frukost, med fräscha frukter, naturell yoghurt, havregryn, chia samt lite annat. Var nästan första gången i mitt liv jag fick lämna mat på tallriken. Skärpte mig dock i sista stund och slevade i mig alltsammans. Läste även ut resans tredje bok, så nu behöver jag hitta en ny. Igen. Njöt av ännu en solnedgång. Tror aldrig jag kommer tröttna på att se de sista strålarna ge sig för dagen. Magi varenda tillfälle. img_0429img_0379img_0414img_0422img_0428img_0429img_0450