San Juan del Sur – Nicaragua

Så var det dags igen. Pennan är vässad, vattenflaskan är redo, fläkten är på. Kryp upp i era soffor, sörpla i er morgonkaffet och häng med in i det ljuvliga landet Nicaragua. För kär är jag. I stränderna, i maten men framförallt i människorna det här landet bjuder på. Hur kan det vara så lätt att falla pladask för något så simpelt som en vit sandstrand och en perfekt penne-pasta?

San Juan del Sur. En liten kuststad belägen i sydvästra Nica. Här väller det av fattiga backpackers, äldre avdankade amerikaner, tyskar med strumpor i sandaler samt långhåriga surfare som samtliga har en sak gemensamt. Kärleken till att resa. Räknar gärna in mig själv i den där gruppen. Svårt att inte känna den kärleken efter ännu en vecka här borta vid Stilla Havs-kusten.

Så är det det där med att peka på specifika saker också. Jag skulle kunna nöja mig med att säga att vi har solat enorma mängder, läst massa böcker, tryckt i oss mängder av god mat och sett solnedgångar dagarna i ända. Men vi plockar ut ett par godbitar istället. Så ni kan leva er in, eller i brist på ett målande bildspråk åtminstone få en något klarare bild av hur våra dagar ser ut här borta i Centralamerika.

Vi inleder på taket av en vit pickup. Varför just på taket kan man ju undra. Men det där är inga konstigheter här borta. Vi hade bokat in oss på en taxi-färd till en annan strand drygt 20 minuter bort. Först var det bara vi sex, men sen blev det sju, blev åtta, blev nio som tillslut blev sitta på taket. Jag passade på och roffade åt mig platsen. Inte alltid man får chans att blåsa fram på vägarna PÅ en bil. Blev något nervös när vi mötte en polisbil, men polisen vinkade glatt på oss så det var bara att glida vidare. Ganska långt ifrån när man bokar en taxi hemma i Sverige.

Stranden då? Jo den hade ett namn som jag redan glömt. Men fin var den, som det mesta här. Lite roligt ändå att man korsar en halv kontinent och ändå är det första jag gör direkt vid ankomst att slänga mig i vattnet sen upp till en solstol och läsa en bok i några timmar. Hade kunnat vara kvar vid första stranden i Mexiko utan att dagarna hade påverkats för mycket. Vid just själva solandet alltså. Hann även med en långpromenad längs vattnet så långt det gick innan solen gick ner.

En typisk dag i San Juan del Sur då? Vaknar till liv vid klockan 7 och smyger försiktigt ur rummet. Inleder med att kolla mobilen i en skön gungstol utanför rummet. Jon Olssons vlogg är en drömstart på dagen. Efter runt 1,5 timma börjar det röra sig innanför gardinerna och fem sömndruckna har trillat ur sina sängar. Gemensam frukost på hotellet, ”desayuno typical, sin queso sin banana y jugo di naranja” har jag beställt varenda morgon på min felfria (hmpf) spanska. Det är typ ris och bönor med äggröra, och ett vitt bröd med lite avokado vid sidan av. Samt ett glas apelsinjuice. Kanon.

Sen är det insmorning som gäller. Solskydd varje dag annars är man en tomat vid skymning. Sen drar vi ner till stranden. Alla sprider ut sig lite här och var. Någon föredrar solstol framför sanden, en annan fotbollsbaren och en tredje lite glassätande samt kika i butiker. Eller snarare så gör alla allt det där men i olika mängder och i olika ordning. Jag vandrar mest runt med näsan i någon bok. Denna veckan har jag läst 438 dagar, den om Schybbie och Persson. De två svenska journalisterna som fick tillbringa över ett år i etiopiskt fängelse på felaktiga grunder. Riktigt intressant och bra bok. Blir lite sugen på att jobba frilans. Fota lite. Skriva lite. Sitta i lite fängelse. Bli beskjuten. Hmm..

Sen badar vi med, i enorma mängder. Man klarar ungefär 15 minuter i solen innan det brister och man panikspringer fullt vrålande rakt ner i det kylande havet. Efter det dricker vi smoothies. Med extra allt. Helst en i vardera hand. Apelsiner, bananer, passionsfrukter, ananas, choklad, Oreo-kakor, yoghurt, mjölk, proteinpulver, kiwi, melon. Ner i en mixer och ner i min hals. Mest hela tiden. Livets gåva i ett glas.

Efter en slitsam förmiddag (eh) så är det såklart dags för lunch. Måste ju få i sig energi, eller? Favoritstället här heter Dale Pues. Om jag någon gång får reda på att någon jag känner åker hit utan att äta där så kommer jag säga upp bekantskapen. Typ. Maken till god mat, samt bra service för det priset har jag aldrig varit med om. Skulle vara Statoil-korven hemma isåfall men det är knappt alltså. Hann med att käka där sex gånger. Gudomlig pasta till lunch, grym kyckling och potatismos (det du mamma, jag har lärt mig) till middag. Idag när jag kom in sista gången började servitören skratta hejdlöst. Efter lunchen (pesto i mitt hjärta) bjöd han mig på en glass som tack för att jag på egen hand bidragit till halva hans månadslön. (Kan vara en överdrift.)

Efter lunch tappar vi lite av manskapet. Några gömmer sig i skuggan, någon tar det lite lugnt på rummet, ja alla har sin grej för att få tiden att gå. Jag och Albin hann med ett legendariskt gympass en eftermiddag. Tror träningsvärken kommer sitta i tills påsk. Det är köttiga gymlokaler här borta. Här kan du glömma allt vad svenska gym-bubblan bjuder på. Här är det lyfta bröte som gäller. Till vrålhög musik och skriksvettandes latinos. Elen går lite då och då och det enda som skiljer gymmet i det estetiska från ett skrotupplag är att det finns ett par upphängda idol-bilder på någon tung bodybuilder med några sprutor för mycket innanför bicepsen.

Kvällarna spenderar vi på byn. Med god mat och i varandras goda sällskap är det svårt att inte njuta varenda sekund. Sandstränder och sol i all ära, men det bästa med sommaren är ändå de ljuvliga kvällarna. En kall öl i handen och lite bra musik på diverse barer och restauranger förgyller!

Ja det var väl en typisk dag. Ganska bra helt enkelt. Just det, innan jag glömmer. Hann även med en promenad till Jesus. Vi behövde inte gå hela vägen till himmelen men det kändes bra nära. Som ni ser på två av bilderna här under så står det en enorm Jesus-staty och blickar ut över staden. Rätt så stor, och rääätt så bra utsikt där uppifrån gjorde det värt varenda svettigt steg.

Men mer än så är det egentligen inte, och så mycket mer behöver det nog inte vara att resa runt i världen. Med härligt sällskap duger nog egentligen det mesta, resten är bara en bonus. Bonusen är jag glad för, men sällskapet är jag evigt tacksam för. Puss på er gänget, ni är grymma. img_0712img_0732img_0751img_0757img_0793img_0796img_0807img_0815img_0832img_0836img_0838img_0845img_0865img_0869img_0881img_0884img_0725

Annonser

One thought on “San Juan del Sur – Nicaragua

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s