Belize..

HEY. DU! Inte kolla här än. Först läser du om Mexiko några rader längre ner är du snäll. Se så, rappa på..

Såja, tack för din tid. Ja vi fortsätter alltså med en liten tillbakablick, nu var det dags att korsa gränsen söderut. Vi hoppade på båten i Chetumal och tackade Mexiko för den här sejouren. Dags att lägga spanskan bakom sig och ta sig an rastafari istället.. Färre mustacher och tacos, mer dreads och ganja. Jah man, cool man, rastah maaan.

Vår lilla skuta tog oss sydöst över karibiens klara vatten rakt in i famnen på San Pedro. En liten ö strax utanför Belize City. Vi checkade in på vårat hostel ett stenkast från sandstranden och insåg rätt fort att livet här inte var så dumt alls. Dagarna spenderade jag på en bryggkant med solen i nacken, näsan i en bok och mer än ofta med ett par blöta badbrallor runt höfterna. När jag tröttnade på det la jag mig i hängmattan istället och fortsatte nöta böcker..

Men det fanns även tid till annat, framförallt till att ge oss ut på ytterligare en båttur. Denna gången för att snorkla bland koraller, rev och hajar.. Fiskar i hundratals färger som kryllar runtom en när man plaskar runt i de strömma dragen. Såg även ett gäng stingrockor men toppen var när det kom ett gäng nurse sharks eller ”amhaj” som de heter på svenska. De ska tydligen inte vara så farliga men när en två meter lång haj simmar mot dig spritter det allt lite i simfötterna.

Efter ett par dagar på San Pedro kände vi återigen för lite förändring så vi hoppade på båten till grann-ön Caye Caulker. En halvtimmas guppande senare stod vi på stränderna av ytterligare ett paradis. Börjar samla på sig ett gäng goa öar nu i livet, men denna ligger bra med i topp. Supermysig liten ö, med vita stränder, kajakpaddlande, gött häng och en kycklingburrito i världsklass. Stort plus i kanten för avsaknad av motorfordon, förutom ett gäng moppar, men det kan man ta.. Kommer ni hit någon gång i livet, se till att ta er upp på ett av de högre hustaken och njut av solnedgången på kvällen!

Annonser

Mexiko – en snabb tillbakablick

Så var det då dags.. Inga mer ursäkter. Släpp sargkanten. Snöra på skorna. Håll i hatten. Tre veckor tar det. 21 dygn av sol, bad och allmänt turistande. 504 timmar med velande av vilken maträtt man för dagen ska trycka i sig. 30240 minuter av fullkomlig livsnjutning. Men framförallt 1 814 400 sekunder. Minus en liten sekund. En sekund någonstans över Atlanten (eller mest troligt på Landvetter den 7 januari). Mer behövdes mest troligt inte. En ynka liten sekund av att min alldeles för dyra kamera slungades ner på något slitet bagageband av en lite för trött morgonarbetare. En sekund som betydde något mer än de flesta sekunder någonsin gör. Ett litet moment som gjorde att den här bloggen uppstår runt tre veckor för sent i vissas ögon.

Ja, förra året drog jag ju igång sibgardadam.tumblr.com under min asienresa. Det var främst för att tidigare nämnda kamera var nyinköpt och jag har alltid tyckt om att dela med mig av bilder jag tar. Men det blev även lite texter till de där bilderna. Något som tydligen uppskattades av några få, några lyckliga (HA!) få som nu efter tre veckor av påtryckningar ska få sig en omgång av svammel i ordets sanna betydelse. Det kommer inte bli lika vackra bilder som förra året, tyvärr. Det är trots allt en viss skillnad på en iphone och en fullformatskamera + photoshop. Nåja, fokuset får ligga på texterna. Hur det nu ska gå får tiden utvisa. Häng med.

Detta första inlägg kommer inte bli så detaljerat. Blir lite för mycket att trycka in de där 504 timmarna i ett inlägg utan att tappa 100 % av läsarna redan innan det ens har börjat.

Men jag tänkte att jag kan plocka ut några godbitar, sen får de kommande inläggen bli desto mer detaljerade.

Vi inleder i ett stormigt Cancun, i östra delarna av Mexiko den 7 januari. Ska det verkligen regna här nu? Vi har precis ätit resans första tacos. Det tog inte mer än ett par timmar på mexikansk mark innan den rackaren var nere. Kändes inte mer än rätt att starta upp en resa genom Centralamerika med att skicka in ett par kycklingfyllda tortillas rakt ner i svaljet. Alla som har rest (eller levt för den delen) vet att allt blir mycket lättare med mat i magen. Vilket tar oss till några timmar tidigare, närmare bestämt Miamis flygplats. Lite försenat flygplan från London. Lite för kort tid för att mellanlanda och ta sig genom USAs fruktansvärda immigration. Lite för trötta. Lite för hungriga. Vi gick före precis varenda kö som fanns, vi fjäskade oss förbi vakter, kontroller och annat bröte. Det är passkontroller, VISA som ska kontrolleras och allmänt alldeles för mycket att hinna med. Med 10 minuter kvar stod vi fortfarande i kö, fick tag på en vakt som bara skrattade ut högt när vi sa när vårat plan skulle flyga. Vi tryckte oss längst fram, Mattias kom genom först. Sen började en spurt som går till historien. Jag har alltid sett mig som en löpare av rang. Men när cykelgurun Albin Thuresson växlade ut mot Terminal 2 i Miami stod tiden stilla. Visste inte om jag iakttog Michael Johnssons världsrekord på 400 meter i Sevilla ’99 eller en 22-årig brämhultsgrabb som inte skulle missa det där planet om det så redan var i luften. Två minuter senare satt vi på ett plan som rullade ut mot friheten. Jag svär att hela terminalen och flygplanet applåderade in oss till tonerna av Du Gamla Du Fria. Typ iaf, det var ändå tre veckor sen så vem vet..

Vi kastar oss vidare ett par dagar framåt i tiden och ett par timmar söderut. Till paradis-staden Tulum. Här cyklade vi ena dagen till en så kallad Cenote. Ett slags hål mitt i marken, som en öppen vattenfylld grotta. Snorkling stod på schemat, superklart vatten och mycket att utforska. Hade man haft dykutrustning skulle man kunna ge sig ner i grottorna och försvinna bort flera kilometer bland de enorma grottsystemen som länkar samman alla cenotes. Fick nöja mig med att se ett par sköldpaddor iaf..

I Tulum blev det även bad på långa vita stränder, med palmträd och turkost vatten som sällskap. Vi hann även med att kika in ett gäng gamla Mayaruiner, inga fel i att vara lite kulturell, mer om detta senare när vi besökte fetare ruiner.

Efter Tulum bar det av mot Bacalar. Bort från kusten och in mot denna stad vid randen av en av världens finaste laguner. Tror jag, inte sett så många andra. Men draaa åt.. Vilken sjö, eller hav, eller lagun eller vad det nu var. Vi hoppade på en liten båt och gled runt i detta paradis. Klarare vatten har jag aldrig sett, och då dricker jag ändå en hel del Imsdal-flaskor per år. Ena stunden gick vi runt mitt ute i lagunen med vatten till knäna, medan det ett par minuter bort var 120 meter djupt i en av alla dessa cenotes som verkar finnas här. Från att bottna till 120 meter på ett steg. Det är som när man kommer utanför vass-kanten vid långgrundet i Öresjö. Typ. Här blev det iaf lek och bad, lianer i träd är en klassiker som alltid funkar.

Hopp i tiden till sista stället i Mexiko. Chetumal. Landets sista utpost, söderut väntar Belize. I Chetumal var turismen som bortblåst. Perfekt. Billiga fina boenden, god mat och en massa spansktalande invånare som jag inte förstod ett ord av vad de sa. Men vad gör det. Med lite kroppsspråk (och Markus, Jossan o Mattias som faktiskt kan lite spanska) så lyckades vi hyra in oss på en killes lilla fiskebåt. För en spottstyver fick vi guidning runt lite småöar, in i en liten kanal och en liten vit sandstrand alldeles för oss själva. Resande när det är som bäst.